DeadBySunrise

Klockan är 06.00 och därmed förklarar jag oss som ett minne...
jag vet att jag varit en idiot som försökt leka gud och få tillbaka dina känslor och jag är ledsen för det.
men nu är du fri... allt prat om mig kommer säkert att spridas ifrån dig nu? jag vet inte..
.
men du är och förblir en del av mitt hjärta...
du gav mig trots allt en tid i mitt liv som jag uppskattat mer än livet självt...

jag önskar dig all lycka Sophie, och ännu en gång , jag är ledsen...


I'm gone with the sin...


kramhej

Ut en sväng nu, statoil...
sova? jotack lycka till...

Frustrationen idag har varit det värsta i mitt liv...
det känns som om att inget är på riktigt utan att allt bara var en dröm...
Jag hade hoppats på att det var det faktiskt... för jag kan fan inte tänka på så mycker mer än festen och allt där till...

Jag önskar att allt kommer förändras... Att det för en gång skull kommer bli som jag vill...
Om jag bara kunde få se dig, så skulle allt ordna sig...
Inatt är det dags för min nattliga tur upp till berget här hemma vid... stjärnorna lyser så starka...
jag kan ligga där i timmar och bara tänka och funderar... det gör en så himla sentimental och känslig...
för man undrar ju...

Vart slutar rymden? kanske det inte ens finns ett slut?
hur som helst, en vacker dag vill ge visa Hanna de där stjärnorna som alltid hjälpt mig...
jag ska visa henne vartenda en...  Jag vill inte leva under ytan...
jag är säker på vad mitt hopp finns... men hoppet är inte närvarande:/

Fan, jag kan verkligen inte sova... För 24 timmar sedan satt jag här... och jag är ganska säker på att jag kommer sitta här om 24 timmar till utan att ha sovit... jag kan verkligen inte... särkilt inte idag...

jag har inte mått bra alls... allt har bara snurrat och vridit mitt sinne...
Varför kan jag inte bara fatta någon gång... att jag är bortgjord...
Jag vill verkligen att hon ska förstå, är jag faktiskt saknar henne...
att varje gång jag sett på musikaldvd-n nu så längtar jag...
att när jag hör hennes röst så stannar allt av för stunden och jag lever där...
i hennes värdefulla hjärta...

Att hon är den jag tänker på hela tiden...
att hon är den jag vill ge mitt hjärta till
för att försöka en sista gång...

Jag önskar att hon var här

I know you didn?t bring me out here to drown
So why am I ten feet under and upside down
Barely surviving has become my purpose
Because I?m so used to living underneath the surface

And I could walk on water 
And you could catch me if I fall
 then I would get lost into your eyes 
I know everything will be all right 
I know everything is allright 

Det kanske är så att folk tror att jag aldrig lyssnar...
det är nog tvärt om, väldigt mycket tvärt om, för jag lyssnar mer än väl...
ibland lite för mycket, jag lägger alltid en master fader ibland folk för att skruva upp volymen...

kan du inte ge mig en ledtråd till vem du är?

please...

En solig morgon och jag hittar mig själv liggandes, ännu en dag att slösa bort...
Med Tankar på att jag måste slåss mot livet ensam, ingen att gråta ut hos och ingen direkt plats att kalla mitt hem.
Min personlighet är rubbad. En sista bön, ta mig med till maskrosornas land låt mig stanna där med dig, om så bara för stunden. Om jag inte kan vara där, ja då ser jag mig själv hellre död...

Kan ingen bara strypa mig, eller få djävulen att sälja tillbaka min själv, till vilket pris som helst.
Jag vet att jag tappat bort mig själv och att jag inte har något att kämpa för längre. men jag är för feg för att släppa just nu...
Du må ha hittat en ny väg, vissa saker kommer nog aldrig förändras.
Ska jag begrava mig själv nu och låta dig dansa på min grav?
Min klocka slutar snart att ticka, här väntar jag.
vilopulsen kommer aldrig ner i sparläge, jag känner hur energidrycken leder ut i mina ådror. inget blod...

Jag lånade pengar av dig en gång, minns du, till en päronmer och en geisha choklad.
den dagen jag var sjuk och då sprang ut trots att du inte fick hihi...

Jag har suttit i denna skiten förr, men inte såhär...
En del saker förändras men kanske förblir det såhär.
jag önskar att jag kunde förklara, eller att du kunde finna de där orden om varför du rycktes ifrån mig snabbt.
Det finns inga pengar i världen som kan ersätta mina känslor för dig. De är värde så mycket mer. iaf för mig...

Släpp aldrig taget brukade jag tänka, jag var rädd att kväva dig, men kanske var det just det som hände? kanske är du värd så mycket mer än mitt sönderslitna hjärta? Livet var lätt att leva tillsammans med dig.
Du välsignade mig med vartenda ord du sa, eller med varje blick du gav mig.
Det var vid din sida som jag för första gången fattade att alla fina låtar i världen var skrivna till dig...
Du kom in i mitt liv för att reparera bron som jag själv tidigare förstört. Kanske rycktes du ifrån mig för tidigt, jag behövde dig mer, behöver dig mer...

Du skrev att du inte vart redo för sådan stor kärlek ännu.
Alltså kvävde jag ditt vackra liv... Det var dock aldrig min avsikt, jag trodde du var lycklig...
Vem kunde anat detta den där kvällen uppe vid himlaberget?
Jag kommer aldrig få uppleva en stjärna så nära som då igen...
Jag sitter varje natt och funderar på om jag och minnena betyder något överhuvudtaget
eller om jag bara genom mina felsteg nu efteråt kvävt och förstört det där fina jag såg i dig och med dig...

Jag hedrar dig för den du var och den du är, Jag vet att du var och är det vackraste jag vet på denna planet.
Visst kan jag skriva till andra att de är vackra, men de ligger inte ens på samma nivå som dig, de ligger långt långt under...  Jag minns din doft, din hud och din kärlek, och jag vet att jag behöver känna det igen...
Annars klarar jag mig inte igenom livet. Leva vidare...? och du sjunger...

Ja, jag fick inget namn på den personen som kommenterade inlägget "just another ghost"
Vill du namnge dig?

Din sång fick mig att gråta inatt...
jag minns när jag övertalade dig på din säng
du gick upp och jag fick lyssna...

om jag blundar hårt så kan jag se dig komma in i rummet igen...
men det är bara min fantasibild av dig...

god, i miss you sooo

Bönen om den värme jag så länge önskat mig, nådde aldrig himlen, jag tänker aldrig mer be, jag kände för en stund hur något drog i mig, kanske det jag aldrig öppnade ögonen för.
Jag har alltid frågat mig själv, varför de inte tittar åt mitt håll, eller varför de aldrig ens fösöker. Jag har alltid sökt svaret men först nu har det klarnat för mig. De behöver inte, jag är ju endå bara en spöke som drar förbi dom i någon sekund. Vem behöver ett spöke liksom.

Spöken är något som de flesta människor inte tror på.
något människor bara behöver träffa i filmer och på tv.
Nu är de flesta genvägarna avspärrade och främlingen i mitt hjärta börjar sakta försvinna ännu en gång.
Jag vill släppa skyddrepet som håller mig nu, och börja klättra uppåt en sista gång.
Utan skydd och utan direkt hopp, bara jag och ärligheten för nu när jag lärt mig att människor inte har några gränser, så har jag inget mer att förlora. Här nere finns det ett rum, utan ljus. Jag har letat så länge, men först nu förstår jag att det endå inte spelat någon roll hur mycket jag sökt, för jag hade aldrig hittat det som jag inte ens vet vad det är.

Det sägs att världen aldrig möter någon halvvägs, att man måste gå hela långa vägen helt ensam, för att till slut nå sitt mål. Jag tog nog fel väg och nu har jag gått så långt att jag inte ser något slut varken bak eller fram.
Vilka var dom egentligen? till att ta mitt hopp, och min framtid. De måste vara högt uppsatta hos alla...
Idag vet jag att man aldrig ska peka eller ser ner på någon... FÖRSENT...

Visst har jag gått över gränsen ett antal gånger, men jag vart aldrig ensam...
Jag bad om hjälp många gånger, men de som verkligen kunde hjälpa svarade aldrig på de frågorna jag verkligen behövde ha svar på.
Att jag skulle behöva göra mig själv illa för att öppna deras små äckliga ögon trodde jag dock aldrig, om jag vetat då det jag vet idag så hade jag aldrig misskött mitt liv och min kropp.
men det är alltid lätt att vara efterklok. Jag var väl bara ett av alla offer i deras "hjärtkrossade" samlingar.
Jag behöver någon, som som någon inte behöver mig och det är frustrerande, för jag är precis här, men ingen hämtar mig...

Det är så typiskt dom att alltid utmana mig, han som inte har kraft nog att försvara sig.
Det som lindrar smärtan är tanken på att jag är den som inte har något att förlora...
De kan förlora allt de har...Och allt dom är...
Jag har mina värderingar, men det har dom också, och jag finns inte på långa vägar med på deras listor...
Aldrig tillräcklig... en förlorad realist, som förvandlar drömmer till verkligenhet fast med sämre resultat.
Undbevaras gång på gång, som att bli bjuden på en fest, man dycker inte upp, och det spelar endå ingen som helst roll för dom endå...

Släcker ljuset så jag kan hitta en väg ut, försöker hitta ett sätt att få fram mitt meddelande, men ingen vill lyssna till just de där orden jag vill välja att använda. jag har alltid valt att ta bort det jag har...
Det vore skönt att få vakna upp ur denna drömmen här och nu, men det slår mig hela tiden att jag faktiskt inte ens sover...Röster i mitt huvud viskar alltid att jag aldrig få bli en person som visar känslor öppet och nu vet jag varför...

För när man bevisat för sig själv att man inte behöver visa öppet att man mår dåligt så har man uppnått maximalt av de enda respekt som egentligen betyder någon i denna världen... själv-respekt....
För när det väl bli så som det är nu när jag står mellan liv och död, så spelar det ingen roll om jag så gömmer mig bakom det högsta berget i världen, De kommer försöka kasta vartenda sten i världen efter mig bara för att göra slut på det sista av mig, för att på så sätt rädda sig själva..

Sen har vi tjejen som med hjälp av tystnaden sålde min själ till djävulen, denna lilla varelse som jag tycker så mycket om...
Jag hoppades aldrig att priset för att öppna mig skulle vara så högt , priset blev högre när jag till sist insåg hur mycket av mig själv jag skulle bli tvungen att offra för att kommer över henne...
delar av mig kommer aldrig kommer över henne.. Hennes röst, henne humor, hennes skratt och hennes leende
oh gud, hennes händer... Inte heller kommer jag kommer över hennes varma hjärta och hennes läppar den där första kvällen utanför hennes grind...

Det blev lite lättare att inte tänka så mycket när jag fattade att hon var mycket högre än ,mig, en helt annan status.
Hennes vänner hade alltid hatat mig, eller ja för den de hade hört att jag var, kanske blev trycket för stort.
jag ångrar nu efteråt att jag pressade henne, försökte allt för att få hennes känslor tillbaka...Patetiskt...
Precis som om jag skulle varit någon gud, eller som om jag ens för en sekund i hennes liv hade varit det finaste hon visste, haha. aldrig...

Jag förlorade verkligen denna gången
Det finns inget mer jag hellre skulle vilja göra än att gottgöra det på något sätt, men ännu en gång... försent...


Sen har vi bandet.
Ett band med grymt bra låtar men att jag ens försöker agera sångare är patetiskt.
Det fanns en tid i mitt liv då jag njöt av den positionen. även om jag inte var så värst bra så fanns känslan endå där. jag liksom njöt, idag är det bara patetiskt. jag är inte längre stolt över min position.

Musikalen är som sagt över och det känns tomt, rädslan är inte ens rädd för mig längre.
Det blev som jag befarat, jag var bara en liten  liten gubbe i lådan...
Nu måste jag verkligen behålla dessa såren för att kunna bevisa att det finns en tid i mitt liv då jag inte uppskattats på det sätt jag vågade hoppas på.  Det var dom mot mig nu, Vinna eller förlora?
Instängd i någon annans dröm, trött på att höra att drömmarna man har egentligen inte existerar
röster som berättar hur värdelös man är och att man borde lägga ner...

Söker svar i mina mörka vyer, Släpp inte taget om mig...
det är allt jag vågar be om, även om det är knappt....
svag, en gång stark...
Jag orkar verkligen inte hålla fast vi något nu så släpp för guds skull inte taget om mig...
Låt mig inte gå hem själv ikväll...
Ni tillhör himlen, mitt land ligger långt nedanför djävulens rike och för att komma i närheten av er måste jag klättra grymt långt och det tror jag inte att jag har kraft kvar till

det har jag inte om sanningen ska hela vägen fram...


"Sit down and fucking pray"

Eftersom jag är en lat jävel så skriver jag in min blogg imon...
7 fulla a4 papper, har inte lust att lägga in allt på datorn nu klockan 03,39!

See yaa

bye!!

Igår satt jag ute på torget i två timmar och skrev, men jag skriver nu för att skriva att jag har mer att skriva...
och det innebär ju att jag inte tänker skriva in det på datorn nu...
utan inatt!

Nu ska jag ut till piren och skriva blogg.
bryggan

Nu är klockan 19.56 och jag ska dra mig inått hamnen kanske bth bryggan... kanske "Vår plats"
skriva blogg och bara lyssna på musik... vill ni joina mig så bara kom, jag har öppet hus...

Jag kände hur tomheten fyllde mig, det var slut. Jag smet iväg, bort. bort från minglet och ljudet av folkmassan.
Jag antar att de flesta var där, jag gick och satte mig , med bara en cigg och jag kunde höra ljudet av havet som krigade emot klipporna. Havsbrisen gjorde mig sådär lagom kall. Bortgjord och besviken satt jag nu där, ensam, bara jag själv. Jag och havsljudet. För mig hade dom blivit en typ av familj. Även om allt i sig inte var sådär jättebra så var det endå något vi gjort tillsammans sen en tid tillbaka.

En tid som satt sina spår i mig...
Ångest, att få vara en del av något jag alltid önskat mig.
Jag försökte ge allt och jag pratade om dom pratade, jag skrattade om dom skrattade, men jag var inte som dom, jag var inte bra nog, den känslan har jag iaf, Jag försökte iaf, men jag föll, Nu när jag satt där på klippan så kände jag hur det skulle se ut när allt var över och allt var som vanligt igen.

Rädd, onaturligt rädd var jag, rädd för att smärtat i hjärtat kommit tillbaka, rädd för att läggas in igen. Rädd för att jag på något konstigt sätt kommer jag dom, alla vartenda en, vartenda sång och vartenda replik..

Dom hade blivit en del av mig, även om det nog innerst inne var emot deras egna vilja.
Det var inte bra alls, särkilt inte nu när jag börjat bli så oerhört känslig och sårbar.
Jag visste ju att när allt var över så skulle jag gå ensam hem, varje dag och varje kväll, utan att veta om jag är död eller levande. Jag vill inte ens tänka mig hur det kommer bli sen, att aldrig mer för höra dom.
Musiken Replikerna, jag hör allt klart och tydligt i mitt huvud, men frågan är om minnena kommer räcka?
eller om dom kommer förgöra det sista av mig?

fan jag kommer förlora igen...
Jag kommer stå kvar här, på samma plats utan att egentligen första att min framtid är lika död, kall och misslyckad som jag själv. Jag kan inte på något sätt stå emot detta i resten av mitt liv... aldrig....
Min luft jag andas är enbart kall... där satt jag vid klippan och blåse värme i mina händer precis som om det skulle stoppa kylan...

Jag är slut nu...
jag tänker aldrig lita på mig själv igen, ni andra gör nog rätt i att inte göra det heller...
Det är meningslöst och totalt slöseri med tid och känslor...
Efter idag glömmer ni bort mig...
Vad väntar då på mig på andra sidan gatuhörnet? jag vågar inte gå dit...
Nej jag är verkligen inte negativ, inte på något sätt. jag är bara en förlorad realist som tappat tron.
och efter idag blir jag tvingad att gå bort och runt till andra sidan gatuhörnet...

"Daskande Ballar"

Kom nyss hem, nu ska jag sova...
har skrivit blogg ikväll/inatt...
uppdaterar när jag känner att jag vill det...




Mean Girls
"when it's over"

Eftersom min kropp fuckat med mig de senaste dagarna har det inte blivit mycket till blogg....
men ikväll/Inatt


jag är trött på allt och alla

Snart går jag ut.. jag vet inte vart eller hur långt... så långt som jag behöver kanske?
ska försöka rensa allt idag...

skriver in allt senare, klockan är nu 22.31

Musikalen har premiär imon, lite spänt är det väl, men för första gången i mitt liv så känner jag att jag är delaktig i något stort, kanske inte för andra men för mig... precis det jag är nu är det jag önskat så många gånger...
Gemenskapen, svetten och skratten...

Jag kommer sakna det...