Spit in my face
Jag kände hur tomheten fyllde mig, det var slut. Jag smet iväg, bort. bort från minglet och ljudet av folkmassan.
Jag antar att de flesta var där, jag gick och satte mig , med bara en cigg och jag kunde höra ljudet av havet som krigade emot klipporna. Havsbrisen gjorde mig sådär lagom kall. Bortgjord och besviken satt jag nu där, ensam, bara jag själv. Jag och havsljudet. För mig hade dom blivit en typ av familj. Även om allt i sig inte var sådär jättebra så var det endå något vi gjort tillsammans sen en tid tillbaka.
En tid som satt sina spår i mig...
Ångest, att få vara en del av något jag alltid önskat mig.
Jag försökte ge allt och jag pratade om dom pratade, jag skrattade om dom skrattade, men jag var inte som dom, jag var inte bra nog, den känslan har jag iaf, Jag försökte iaf, men jag föll, Nu när jag satt där på klippan så kände jag hur det skulle se ut när allt var över och allt var som vanligt igen.
Rädd, onaturligt rädd var jag, rädd för att smärtat i hjärtat kommit tillbaka, rädd för att läggas in igen. Rädd för att jag på något konstigt sätt kommer jag dom, alla vartenda en, vartenda sång och vartenda replik..
Dom hade blivit en del av mig, även om det nog innerst inne var emot deras egna vilja.
Det var inte bra alls, särkilt inte nu när jag börjat bli så oerhört känslig och sårbar.
Jag visste ju att när allt var över så skulle jag gå ensam hem, varje dag och varje kväll, utan att veta om jag är död eller levande. Jag vill inte ens tänka mig hur det kommer bli sen, att aldrig mer för höra dom.
Musiken Replikerna, jag hör allt klart och tydligt i mitt huvud, men frågan är om minnena kommer räcka?
eller om dom kommer förgöra det sista av mig?
fan jag kommer förlora igen...
Jag kommer stå kvar här, på samma plats utan att egentligen första att min framtid är lika död, kall och misslyckad som jag själv. Jag kan inte på något sätt stå emot detta i resten av mitt liv... aldrig....
Min luft jag andas är enbart kall... där satt jag vid klippan och blåse värme i mina händer precis som om det skulle stoppa kylan...
Jag är slut nu...
jag tänker aldrig lita på mig själv igen, ni andra gör nog rätt i att inte göra det heller...
Det är meningslöst och totalt slöseri med tid och känslor...
Efter idag glömmer ni bort mig...
Vad väntar då på mig på andra sidan gatuhörnet? jag vågar inte gå dit...
Nej jag är verkligen inte negativ, inte på något sätt. jag är bara en förlorad realist som tappat tron.
och efter idag blir jag tvingad att gå bort och runt till andra sidan gatuhörnet...
"Daskande Ballar"
Jag antar att de flesta var där, jag gick och satte mig , med bara en cigg och jag kunde höra ljudet av havet som krigade emot klipporna. Havsbrisen gjorde mig sådär lagom kall. Bortgjord och besviken satt jag nu där, ensam, bara jag själv. Jag och havsljudet. För mig hade dom blivit en typ av familj. Även om allt i sig inte var sådär jättebra så var det endå något vi gjort tillsammans sen en tid tillbaka.
En tid som satt sina spår i mig...
Ångest, att få vara en del av något jag alltid önskat mig.
Jag försökte ge allt och jag pratade om dom pratade, jag skrattade om dom skrattade, men jag var inte som dom, jag var inte bra nog, den känslan har jag iaf, Jag försökte iaf, men jag föll, Nu när jag satt där på klippan så kände jag hur det skulle se ut när allt var över och allt var som vanligt igen.
Rädd, onaturligt rädd var jag, rädd för att smärtat i hjärtat kommit tillbaka, rädd för att läggas in igen. Rädd för att jag på något konstigt sätt kommer jag dom, alla vartenda en, vartenda sång och vartenda replik..
Dom hade blivit en del av mig, även om det nog innerst inne var emot deras egna vilja.
Det var inte bra alls, särkilt inte nu när jag börjat bli så oerhört känslig och sårbar.
Jag visste ju att när allt var över så skulle jag gå ensam hem, varje dag och varje kväll, utan att veta om jag är död eller levande. Jag vill inte ens tänka mig hur det kommer bli sen, att aldrig mer för höra dom.
Musiken Replikerna, jag hör allt klart och tydligt i mitt huvud, men frågan är om minnena kommer räcka?
eller om dom kommer förgöra det sista av mig?
fan jag kommer förlora igen...
Jag kommer stå kvar här, på samma plats utan att egentligen första att min framtid är lika död, kall och misslyckad som jag själv. Jag kan inte på något sätt stå emot detta i resten av mitt liv... aldrig....
Min luft jag andas är enbart kall... där satt jag vid klippan och blåse värme i mina händer precis som om det skulle stoppa kylan...
Jag är slut nu...
jag tänker aldrig lita på mig själv igen, ni andra gör nog rätt i att inte göra det heller...
Det är meningslöst och totalt slöseri med tid och känslor...
Efter idag glömmer ni bort mig...
Vad väntar då på mig på andra sidan gatuhörnet? jag vågar inte gå dit...
Nej jag är verkligen inte negativ, inte på något sätt. jag är bara en förlorad realist som tappat tron.
och efter idag blir jag tvingad att gå bort och runt till andra sidan gatuhörnet...
"Daskande Ballar"
Kommentarer
Trackback
