DeadBySunrise

Bönen om den värme jag så länge önskat mig, nådde aldrig himlen, jag tänker aldrig mer be, jag kände för en stund hur något drog i mig, kanske det jag aldrig öppnade ögonen för.
Jag har alltid frågat mig själv, varför de inte tittar åt mitt håll, eller varför de aldrig ens fösöker. Jag har alltid sökt svaret men först nu har det klarnat för mig. De behöver inte, jag är ju endå bara en spöke som drar förbi dom i någon sekund. Vem behöver ett spöke liksom.

Spöken är något som de flesta människor inte tror på.
något människor bara behöver träffa i filmer och på tv.
Nu är de flesta genvägarna avspärrade och främlingen i mitt hjärta börjar sakta försvinna ännu en gång.
Jag vill släppa skyddrepet som håller mig nu, och börja klättra uppåt en sista gång.
Utan skydd och utan direkt hopp, bara jag och ärligheten för nu när jag lärt mig att människor inte har några gränser, så har jag inget mer att förlora. Här nere finns det ett rum, utan ljus. Jag har letat så länge, men först nu förstår jag att det endå inte spelat någon roll hur mycket jag sökt, för jag hade aldrig hittat det som jag inte ens vet vad det är.

Det sägs att världen aldrig möter någon halvvägs, att man måste gå hela långa vägen helt ensam, för att till slut nå sitt mål. Jag tog nog fel väg och nu har jag gått så långt att jag inte ser något slut varken bak eller fram.
Vilka var dom egentligen? till att ta mitt hopp, och min framtid. De måste vara högt uppsatta hos alla...
Idag vet jag att man aldrig ska peka eller ser ner på någon... FÖRSENT...

Visst har jag gått över gränsen ett antal gånger, men jag vart aldrig ensam...
Jag bad om hjälp många gånger, men de som verkligen kunde hjälpa svarade aldrig på de frågorna jag verkligen behövde ha svar på.
Att jag skulle behöva göra mig själv illa för att öppna deras små äckliga ögon trodde jag dock aldrig, om jag vetat då det jag vet idag så hade jag aldrig misskött mitt liv och min kropp.
men det är alltid lätt att vara efterklok. Jag var väl bara ett av alla offer i deras "hjärtkrossade" samlingar.
Jag behöver någon, som som någon inte behöver mig och det är frustrerande, för jag är precis här, men ingen hämtar mig...

Det är så typiskt dom att alltid utmana mig, han som inte har kraft nog att försvara sig.
Det som lindrar smärtan är tanken på att jag är den som inte har något att förlora...
De kan förlora allt de har...Och allt dom är...
Jag har mina värderingar, men det har dom också, och jag finns inte på långa vägar med på deras listor...
Aldrig tillräcklig... en förlorad realist, som förvandlar drömmer till verkligenhet fast med sämre resultat.
Undbevaras gång på gång, som att bli bjuden på en fest, man dycker inte upp, och det spelar endå ingen som helst roll för dom endå...

Släcker ljuset så jag kan hitta en väg ut, försöker hitta ett sätt att få fram mitt meddelande, men ingen vill lyssna till just de där orden jag vill välja att använda. jag har alltid valt att ta bort det jag har...
Det vore skönt att få vakna upp ur denna drömmen här och nu, men det slår mig hela tiden att jag faktiskt inte ens sover...Röster i mitt huvud viskar alltid att jag aldrig få bli en person som visar känslor öppet och nu vet jag varför...

För när man bevisat för sig själv att man inte behöver visa öppet att man mår dåligt så har man uppnått maximalt av de enda respekt som egentligen betyder någon i denna världen... själv-respekt....
För när det väl bli så som det är nu när jag står mellan liv och död, så spelar det ingen roll om jag så gömmer mig bakom det högsta berget i världen, De kommer försöka kasta vartenda sten i världen efter mig bara för att göra slut på det sista av mig, för att på så sätt rädda sig själva..

Sen har vi tjejen som med hjälp av tystnaden sålde min själ till djävulen, denna lilla varelse som jag tycker så mycket om...
Jag hoppades aldrig att priset för att öppna mig skulle vara så högt , priset blev högre när jag till sist insåg hur mycket av mig själv jag skulle bli tvungen att offra för att kommer över henne...
delar av mig kommer aldrig kommer över henne.. Hennes röst, henne humor, hennes skratt och hennes leende
oh gud, hennes händer... Inte heller kommer jag kommer över hennes varma hjärta och hennes läppar den där första kvällen utanför hennes grind...

Det blev lite lättare att inte tänka så mycket när jag fattade att hon var mycket högre än ,mig, en helt annan status.
Hennes vänner hade alltid hatat mig, eller ja för den de hade hört att jag var, kanske blev trycket för stort.
jag ångrar nu efteråt att jag pressade henne, försökte allt för att få hennes känslor tillbaka...Patetiskt...
Precis som om jag skulle varit någon gud, eller som om jag ens för en sekund i hennes liv hade varit det finaste hon visste, haha. aldrig...

Jag förlorade verkligen denna gången
Det finns inget mer jag hellre skulle vilja göra än att gottgöra det på något sätt, men ännu en gång... försent...


Sen har vi bandet.
Ett band med grymt bra låtar men att jag ens försöker agera sångare är patetiskt.
Det fanns en tid i mitt liv då jag njöt av den positionen. även om jag inte var så värst bra så fanns känslan endå där. jag liksom njöt, idag är det bara patetiskt. jag är inte längre stolt över min position.

Musikalen är som sagt över och det känns tomt, rädslan är inte ens rädd för mig längre.
Det blev som jag befarat, jag var bara en liten  liten gubbe i lådan...
Nu måste jag verkligen behålla dessa såren för att kunna bevisa att det finns en tid i mitt liv då jag inte uppskattats på det sätt jag vågade hoppas på.  Det var dom mot mig nu, Vinna eller förlora?
Instängd i någon annans dröm, trött på att höra att drömmarna man har egentligen inte existerar
röster som berättar hur värdelös man är och att man borde lägga ner...

Söker svar i mina mörka vyer, Släpp inte taget om mig...
det är allt jag vågar be om, även om det är knappt....
svag, en gång stark...
Jag orkar verkligen inte hålla fast vi något nu så släpp för guds skull inte taget om mig...
Låt mig inte gå hem själv ikväll...
Ni tillhör himlen, mitt land ligger långt nedanför djävulens rike och för att komma i närheten av er måste jag klättra grymt långt och det tror jag inte att jag har kraft kvar till

det har jag inte om sanningen ska hela vägen fram...


"Sit down and fucking pray"