Burning Bridge
En solig morgon och jag hittar mig själv liggandes, ännu en dag att slösa bort...
Med Tankar på att jag måste slåss mot livet ensam, ingen att gråta ut hos och ingen direkt plats att kalla mitt hem.
Min personlighet är rubbad. En sista bön, ta mig med till maskrosornas land låt mig stanna där med dig, om så bara för stunden. Om jag inte kan vara där, ja då ser jag mig själv hellre död...
Kan ingen bara strypa mig, eller få djävulen att sälja tillbaka min själv, till vilket pris som helst.
Jag vet att jag tappat bort mig själv och att jag inte har något att kämpa för längre. men jag är för feg för att släppa just nu...
Du må ha hittat en ny väg, vissa saker kommer nog aldrig förändras.
Ska jag begrava mig själv nu och låta dig dansa på min grav?
Min klocka slutar snart att ticka, här väntar jag.
vilopulsen kommer aldrig ner i sparläge, jag känner hur energidrycken leder ut i mina ådror. inget blod...
Jag lånade pengar av dig en gång, minns du, till en päronmer och en geisha choklad.
den dagen jag var sjuk och då sprang ut trots att du inte fick hihi...
Jag har suttit i denna skiten förr, men inte såhär...
En del saker förändras men kanske förblir det såhär.
jag önskar att jag kunde förklara, eller att du kunde finna de där orden om varför du rycktes ifrån mig snabbt.
Det finns inga pengar i världen som kan ersätta mina känslor för dig. De är värde så mycket mer. iaf för mig...
Släpp aldrig taget brukade jag tänka, jag var rädd att kväva dig, men kanske var det just det som hände? kanske är du värd så mycket mer än mitt sönderslitna hjärta? Livet var lätt att leva tillsammans med dig.
Du välsignade mig med vartenda ord du sa, eller med varje blick du gav mig.
Det var vid din sida som jag för första gången fattade att alla fina låtar i världen var skrivna till dig...
Du kom in i mitt liv för att reparera bron som jag själv tidigare förstört. Kanske rycktes du ifrån mig för tidigt, jag behövde dig mer, behöver dig mer...
Du skrev att du inte vart redo för sådan stor kärlek ännu.
Alltså kvävde jag ditt vackra liv... Det var dock aldrig min avsikt, jag trodde du var lycklig...
Vem kunde anat detta den där kvällen uppe vid himlaberget?
Jag kommer aldrig få uppleva en stjärna så nära som då igen...
Jag sitter varje natt och funderar på om jag och minnena betyder något överhuvudtaget
eller om jag bara genom mina felsteg nu efteråt kvävt och förstört det där fina jag såg i dig och med dig...
Jag hedrar dig för den du var och den du är, Jag vet att du var och är det vackraste jag vet på denna planet.
Visst kan jag skriva till andra att de är vackra, men de ligger inte ens på samma nivå som dig, de ligger långt långt under... Jag minns din doft, din hud och din kärlek, och jag vet att jag behöver känna det igen...
Annars klarar jag mig inte igenom livet. Leva vidare...? och du sjunger...
Med Tankar på att jag måste slåss mot livet ensam, ingen att gråta ut hos och ingen direkt plats att kalla mitt hem.
Min personlighet är rubbad. En sista bön, ta mig med till maskrosornas land låt mig stanna där med dig, om så bara för stunden. Om jag inte kan vara där, ja då ser jag mig själv hellre död...
Kan ingen bara strypa mig, eller få djävulen att sälja tillbaka min själv, till vilket pris som helst.
Jag vet att jag tappat bort mig själv och att jag inte har något att kämpa för längre. men jag är för feg för att släppa just nu...
Du må ha hittat en ny väg, vissa saker kommer nog aldrig förändras.
Ska jag begrava mig själv nu och låta dig dansa på min grav?
Min klocka slutar snart att ticka, här väntar jag.
vilopulsen kommer aldrig ner i sparläge, jag känner hur energidrycken leder ut i mina ådror. inget blod...
Jag lånade pengar av dig en gång, minns du, till en päronmer och en geisha choklad.
den dagen jag var sjuk och då sprang ut trots att du inte fick hihi...
Jag har suttit i denna skiten förr, men inte såhär...
En del saker förändras men kanske förblir det såhär.
jag önskar att jag kunde förklara, eller att du kunde finna de där orden om varför du rycktes ifrån mig snabbt.
Det finns inga pengar i världen som kan ersätta mina känslor för dig. De är värde så mycket mer. iaf för mig...
Släpp aldrig taget brukade jag tänka, jag var rädd att kväva dig, men kanske var det just det som hände? kanske är du värd så mycket mer än mitt sönderslitna hjärta? Livet var lätt att leva tillsammans med dig.
Du välsignade mig med vartenda ord du sa, eller med varje blick du gav mig.
Det var vid din sida som jag för första gången fattade att alla fina låtar i världen var skrivna till dig...
Du kom in i mitt liv för att reparera bron som jag själv tidigare förstört. Kanske rycktes du ifrån mig för tidigt, jag behövde dig mer, behöver dig mer...
Du skrev att du inte vart redo för sådan stor kärlek ännu.
Alltså kvävde jag ditt vackra liv... Det var dock aldrig min avsikt, jag trodde du var lycklig...
Vem kunde anat detta den där kvällen uppe vid himlaberget?
Jag kommer aldrig få uppleva en stjärna så nära som då igen...
Jag sitter varje natt och funderar på om jag och minnena betyder något överhuvudtaget
eller om jag bara genom mina felsteg nu efteråt kvävt och förstört det där fina jag såg i dig och med dig...
Jag hedrar dig för den du var och den du är, Jag vet att du var och är det vackraste jag vet på denna planet.
Visst kan jag skriva till andra att de är vackra, men de ligger inte ens på samma nivå som dig, de ligger långt långt under... Jag minns din doft, din hud och din kärlek, och jag vet att jag behöver känna det igen...
Annars klarar jag mig inte igenom livet. Leva vidare...? och du sjunger...
Kommentarer
Trackback
